Vila mjukt älskade vän

Så kom vi till den dagen då det tog slut. Min djupt älskade lilla Pixie.

Det är snart en vecka sedan och först idag kan jag ta djupa andetag igen. Jag har grävt ned mig i en sorg olik något annat. Jag var tvungen att göra det denna gång. Hon var för nära mig för att jag skulle kunnat gjort på något annat sätt.

På kvällen innan det hände så var allt ganska normalt. Förutom att hon inte riktigt vaknade när jag petade på henne i soffan och sa att vi skulle gå och sova. Tillslut följde hon med mig och somnade i sängen tätt intill.

Dessvärre startade morgonen efter med två enormt kraftiga anfall och hon hade aldrig haft såna problem tidigare. Cancern i hennes kropp visste vi om men hon hade tills nu, 12,5 år gammal, varit pigg och livsglad. Jag stod nu ensam, eftersom husse var bortrest, i panik över att hon skulle behöva genomlida fler anfall, och tog ett beslut om att låta henne få gå. Allt gick så lugnt och fint till hos veterinären och hon somnade in i min famn. Där och då tog mitt liv slut för en stund.

Som jag har gjort tidigare med mina hundar så åkte jag direkt med henne till smådjurskrematoriet och fick också på kvällen, när husse kommit hem, åka tillbaka och hämta hennes urna. Den processen är jätteviktig för mig likaväl som den kan vara helt omöjlig att tänka sig för någon annan. I sorgearbetet gör man precis som man vill.

Vem var Pixie då? Jo, hon var vår älskade lilla knasboll. Vig som en ballerina genom hela livet. Ingen grind eller hage stod i vägen för henne. Ville hon ut så tog hon sig ut. Så många mackor hon stulit från matbordet på mornarna då hon med sina jämfotahopp hoppade rakt upp på bordet. Så många kramar jag fått och så mycket kärlek. Så mycket tokigheter och så mycket värme.

Men framförallt var hon min bästa vän, hon såg rakt igenom mig med sina stora mörka ögon och hennes lilla kropp kunde trösta som ingen annan. Den silkesmjuka pälsen, de stora öronen, det finaste hundhjärta jag träffat på. Hon var så snäll och jag hade flyttat berg för hennes skull. Men åldern och sjukdomen rådde jag inte på.

Pixie, du gick före mig men lova att vänta där. För en dag kommer jag och då är det vi för evigt!/ Matte Anna