Han och jag
bland kommer jag på mig själv med att sitta och bara titta på mina hundar. Titta på hur de samspelar och lära mig mer utav det. Varenda gång jag tittar på dem så fylls jag av en sådan enorm kärlek men också förundran över hur olika de är. Alla fyra är helt olika som individer och de har egna tankar och krav runt vad de tycker är bäst.
Min yngste heter Kayden, ni har sett honom dyka förbi här på Instagram då och då. Ofta i full fart och med bus under tassarna. Jag brukar titta på honom och fyllas av en sådan stolthet att det är han och jag. Att den där vackra varelsen, både utanpå och innanför, valde att leva med oss och valde mig som sin närmaste person. Det gör mig tårögd varje gång. För jag älskar honom så mycket.
Den dagen vi valde varandra hade jag en stor sorg i hjärtat, jag hade precis förlorat en av mina bästa kompisar, en annan liten hund som hade behövt mig i flera år. Sorgen efter honom var så tuff så tuff men ändå så åkte jag till uppfödaren och hade bestämt mig för att om någon valp ville ha mig så skulle den få flytta till oss. Sagt och gjort, den valp jag trodde jag skulle vilja ha valde inte oss. Men Kayden var först fram till både mig, min man och min son. Han var pytteliten, mycket mindre än de andra pojkarna och min uppfödare som heter Frida beskrev honom som väldigt speciell. När vi åkte hem den dagen så visste jag att han hörde hemma hos oss. När Frida sedan ringde någon dag senare och berättade att vi skulle få honom så slog mitt hjärta volter.
Sorgen efter min lilla hund blev inte lättare men Kayden kom med ljus och glädje in i vårt liv så det blev helt enkelt lite lättare att leva.
Det har nu gått ett tag, nästan 1,5 år sedan han flyttade hem och varje dag påminns jag om hur starkt vårat band är. Hur mycket han betyder och hur viktigt det är för mig att vi lever som jämlikar. Att Kayden tar initiativ och får vara med i våra beslut är det viktigaste valet jag gjort. För vem är jag egentligen att ta mig friheten att bestämma allt åt min hund?
I början med honom var det många som sa att den där behöver du bestämma över, han får inte göra si och han får inte göra så. Jag tvivlade på mig själv så många gånger, men valde tillslut att göra som jag känner. Och det är det enda som fungerar för oss. Och ja, han upplevs som vild och busig av många. Han är i en ålder där livet är kul. I princip bara kul. Och jag låter honom få ha kul. För jag vet att en dag mognar han och allt roligt vi gjort fram tills dess kommer ha gjort vår relation så stark.
Men viktigast av allt , jag vill att han ska tycka att samarbete med mig är det roligaste som finns. Hur ska han kunna tycka det om jag inte låter honom få ha sin allra roligaste ungdom? Hur ska han veta vad han tycker är allra roligast om han inte fått pröva sig fram? Om han inte får prova på saker där han själv tagit initiativ, hur ska jag då kunna uppmuntra initiativförmågan i framtiden? Jag blir alldeles varm i hjärtat när han väljer att leka med mig (även om leken ibland kan skapa ett eller annat blåmärke), eller när han provar att gå in på okänd väg eller upp på något konstigt underlag.
En tidigare kollega sa till mig när han kommit, nu Anna, nu har du din drömhund. Och ja, det stämmer helt och fullt! Han är min dröm, min bästa vän och min stora kärlek. Allt jag ens vågat hoppas på är han och lite till. Han är en modig ung man med integritet men med det största hjärtat ändå. Snäll ända in i själen och med ett hjärta vilt som vinden. Jag låter honom få vara så, för en vacker dag är han vuxen och mogen och jag kommer minnas hans ungdom med skratt och kärlek!
Det finns många sätt att leva med sin hund, det här är vägen vi valt, han och jag!
// Anna Beijer